Ännu har det inte gått 7 miljoner år. Men en uppdatering känns väldigt läglig faktiskt. Det var längesen nu. Man kan väl säga att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst egentligen, det har ju faktiskt hänt en hel del i mitt liv sen studenten. Men allt ska man väl inte skriva i en blogg kanske. Men vi kan ju börja med mitt nya jobb. Det är ett väldigt mysigt café med väääldigt trevliga jobbarkompisar. Eller mer kompisar än jobbarkompisar faktiskt. Det känns knappt som att man jobbar på jobbet, eller liksom samtidigt som man jobbar har man sjukt kul. Så det känns liksom inte som att man jobbar, eller nåt. Skitsamma. Ön är väldigt populär och man har sett en och en annan kändis faktiskt. Pernilla Wahlgren, Martin Björn och Peter Magnusson ser vi nästan varje dag eftersom dom är huvudperonerna i teatern. Sen i stan ser man väl en hel del också. Men ja, så märkvärdigt tycker jag inte att det är faktiskt. Jaha, förutom jobbet då. Ja, när vi inte jobbar gör vi väl som alla andra på ön gör. Går till Kleins och festar till lite grann. Ett trevligt ställe med ja, inte allt för dyra priser.. haha. Många konstiga saker har faktiskt hänt, men det spelar ingen roll vad jag och Angelica gör så spårar vi, grovt. Nästan varje gång händer det nåt dumt. Haha. Orkar inte ens nämna allt. Och jag som längtar hem bara jag är borta några dagar längtar just nu hem nåt så fruktansvärt. Absolut inte för att jag inte trivs, för det gör jag verklingen. Men borta är bra men hemma är alltid bäst, så är det bara. Så denna vecka har jag planerat gårdagens surpsise för min bästa vän Anna. Gullungen fyllde ju 19 år igår, Grattttiiisss igen baby! Hon blev rätt förvånad skulle jag väl säga. Skrek MAAAAAAAAAAAAAAAAALIIIN och så fick jag världens kram. Det var roligt. Blev chipsätande med Lovisa och sådant. Haha. Anna hade även gjort pannacotta, hennes specialtet. Ohh it taste goooooood. Sen helt plötsligt var det så mycket folk på altanen så vi vred på bordet. Och ja, vad gjorde det för skillnad liksom? Jo, istället för att några satt en bit från bordet gjorde alla det efter att vi vred på det. Sen lärde Jocke mig att spela piano. Eller ja, nästan i alla fall. Några plink lärde han mig i alla fall. Det var roligt. Sen spelade även bäste Viktor Thin Lizzy, Pink Floyd med mera på pinot. Det var bäst :) Inte visste jag att han kunde spela piano, vilken kille! Debatten om att jag är rödhårig fortsatte också. Johan och Viktor kallar mig för Ginger och säger att det är världens snyggaste smeknamn. Och ja, kanske det? Haha. Men jag gillar Ginger, det har en härlig klang. The tale of ginger... åhhh. Det var väldigt trevligt att träffa alla människor i alla fall. Eller alla och alla, men en hel del. Dock inte Lias. Försöker få ner folk till mig, men ja, ingen vill hälsa på. Närå. Just nu sitter jag och lyssnar på Meatloaf - I'd do anything for love. Och ja, varför inte. På tal om Meatloaf. Simon sa att Bob Dylan och Beatles suger, att dom är överskattade. Och ja, förvisso kan jag hålla med om att Beatles är aningen överskattade, men ja, jag älskar dom i alla fall. Men det finns fortfarande inga som slår Thin Lizzy. Dom är helt enkelt bäst i hela världen. Eller ja, var bäst i hela världen. Min skivsamling med dom är nu uppe i 11 stycken. Det är fortfarande några som fattas. Men på Bengans i Stockholm finns det några som jag inte har har jag fått höra av min käre far. På tal om min far. Han har sina besatthetsperioder. Då han bara lyssnar på en grupp och är helt såld i dom. Men det brukar liksom gå över. Och ja, han har alltid varit ett stort fan av Beatles. Men alltså nu börjar det gå över styr. Hans musikrum har förvandlats till ett Beatles/John Lennon - rum. Det enda han pratar om är John Lennon och allt som hände runt 60-70 talet då dom var som störst. Han läser biografier av Yoko Ono och Geroge Harrisson och ja, helt tokig helt enkelt. Och han har länge, och då menar jag väldigt länge, tjatat om att få byta min Beatles-LP, eller singel är det väl, mot vad jag vill i hans musik/film-hyllor. Men jag har inte velat göra mig av med den. Men sist jag var hemma var jag helt enkelt tvungen att lugna ner min far, så jag bytte den mot några Lizzy-plattor. Och ja, det var det väl värt. Och nu trodde jag att jag skulle bli lugn. Men icke då. Nu tjatar han om min Beatles-tavla. Men icke, där går gränsen alltså. Så han fick en extra LP med John Lennon och Yoko Ono. Så nu hör jag bara hur han mummlar när han går förbi mitt rum att jo, "Den tavlan passar bättre nere i mitt musikrum". Haha, han är go min far. Men som sagt, besatt av Beatles. Men mamma satte också gränsen när han ville köpa John Lennon-brillor. Ni vet sådana där svarta runda. Hahaha. Nästa gång jag kommer hem har han väl snott min tavla och sitter där i rummet och blåhåller i den. Ja, så var det med den saken. Nu måste jag faktiskt plocka ihop grejjerna för snart brummar det iväg söderut igen. Och den här gången lovar jag att skriva snart igen! Jag ska i alla fall försöka. Och kanske att jag ska försöka pallra mig hem till den 14 augusti igen. Men alla odds är emot mig. Men går det så går det, och går det inte så går det inte. Vi får se. Men men. Ska försöka lägga upp lite nya bilder här snart också.CIIIIAAOOO


Midsommarlunch hos Gittis på Ängsholmen.




I miss you babygirl.