Man börjar skolan när man är sju år och tar studenten när man är 19 år. Det är 12 år. Det är ju nästan hela ens liv. Och så tar man studenten och ska helt plötsligt inte tillbaka till skolan efter sommarlovet. Nu kommer aldrig den där känslan av att få komma till skolan första dagen, prata med alla kompisar om vad som hänt under sommaren. Jag brukar aldrig kunna sova natten innan första dagen i skolan. Det är alltid lika spännande på något sätt. Ett nytt läsår med nya möjligheter. Allt är så tryggt när man går i skolan. Där finns allt man någonsin har vetat om. Lektioner, läxor, kompisar, killar, skitsnack och allt som hör till liksom. Men nu kommer det inte bli så. Jag tycker inte om den tanken måste jag säga. Sitter här och är bitter över att man nu har gått tre år på gymnasiet, och dom tre åren har bara rusat förbi. Det har varit tre år som har varit riktigt roliga och man har så många nya kompisar, men nu är det liksom slut. I alla fall skolan. Men även många av alla man lärt känna flyttar hem igen eller ska plugga någon annanstans, och vem fan vet när man träffar dom igen liksom? Jag ska fixa en reunionfest nån gång. Det är så jävla lite tid kvar nu! Jag börjar bli stressad, det är jobbigt och tråkigt men samtidigt så jävla spännande. Nu ska man klara sig själv liksom. Jag som är så sjukt hemmakär. Jag kommer åka hem i alla fall. Känner att jag klarar mig inte utan mamma och pappas råd. Och min älskade Siri, hur ska det gå? Hon är ju det bästa i mitt liv. Jag ska måla Siri på väggarna i lägenheten (misstyck inte angelica!) för att känna att hon är nära. Ska ha koppel i hallen och tänka att jag ska ut med henne och sådant. Ja, varför inte. Fast nu lät jag lite sinnesjuk, men jag bara försöker förklara hur mycket hon betyder för mig. Siri älskling, vad gjorde jag utan henne liksom. Men det här med skolan, det är ju det ända man vet här i världen, sen man var sju år har man gått till skolan, och innan det har man varit på dagis. Man har gått någonstans varje dag, varje morgon till folk som väntar på en och ropar upp en på samlingen. Det finns alltid någon som vill att man ska komma varje dag, varje morgon. Men så är det inte nu, inte på samma sätt längre. Nu ska man gå till ett jobb, för att man MÅSTE tjäna pengar för att kunna betala hyra, köpa mat och allt man vill ha. Inte för att jag tror att jag inte klarar av det, för det tror jag verkligen, men ja, jag vet inte ja, det känns jobbigt och konstigt bara. Det gnager i huvudet! Skrev just klar min SISTA skoluppgift NÅGONSIN! Och det känns förjävligt. Och idag hade jag mitt sista prov EVER, alltså, jag kommer aldrig mer ha ett prov i hela mitt liv. Jag skulle vilja kalla denna dag, den 15 april 2009, för en historisk dag, ja, det här är ju första gången som det är sista gången jag gjorde dessa saker. Sånt här analyserande gör mig deprimerad. Djupt.

Och när jag känner så här, så slår mitt huvud på massa andra tankar. Liksom förut, så var jag lite annorlunda än vad jag är idag. Men det är väl inget konstigt med det, alla förändras väl. Men det beror på vilket sätt man förändras. Jag ville liksom inte förändras, men jag gjorde det i alla fall. Tack vare någonting ont. Någonting ont som började så bra, och slutade i katastrof. Jag trodde jag skulle ha "glömt" det vid det här laget. Men med tiden har jag insett att det kommer antagligen att ta lång tid innan det är ute ur mitt huvud. Psykist, väldigt psykiskt skulle jag vilja säga. Omedvetet men samtidigt så självklart. Jag skulle kunna skriva en bok, om hur allting började och hur det slutade, och allt där mittemellan. Och det är det där mittemellan som är jobbigt. FÖRSVINN dumma mellanting. Varför varför varför? Men är man dum så är man. Fast det är ju det som är grejen, jag förändrades, blev någon annan, en utan egna åsikter, tankar och vilja. Nästan utan rättigheter. Normala saker liksom. Gå ut å gå när man vill, träffa vem man vill, prata i telefonen med vem man vill, säga "nej", säga "ja", säga "jag vill inte", utan att någon ifrågasätter eller säger att "det är fel, du är fel, ändra dig, bli som mig". Manipulation kallas det. En jobbig sak. En jobbig grej. Dumma manipulation. Dumma dig.

(Margaret Singer)

Siri är bra i alla fall <3


Och mina vänner är bra. Alldeles för bra. Ni vet vilka ni är. Älskar er<3