Jag har kommit på en sak. Livet är orättvist! Japp, det är det. Så tänker säkert alla människor någon gång i livet. Några kanske flera gånger än andra. Men ibland är det skrattretande orättvist. Liksom, man kan helt enkelt inte förstå hur allting fungerar(och inte fungerar). Men det är väl inte meningen att allt ska fungera heller. Tydligen. När någonting visar sig fungera som man vill, och det känns bra, så ska det alltid förstöras. På något vis, det är jämt så. Och det är irriterande. Man blir bitter. När ingenting någonsin fungerar i längden.

Fundera och grubbla. Det är något jag är bra på. Jag kanske kan få pris för det. Någon dag. Som sagt, fundera och grubbla, det gör jag mer eller mindre hela tiden. Det behöver inte nödvändigtvis vara över något negativt, utan bara allmänt funderande. Och ibland grubblar jag så mycket att jag glömmer bort vad jag började grubbla över. Och det är också irriterande. Risk för att falla in i en bitterhet som tar tid innan den försvinner.

Något jag har lärt mig är att inte grubbla över något som man vill ändra, som redan har hänt. Men det är lättare sagt än gjort. Jag kan det teoretiska, men inte det praktiska. Jag vet hur man ska göra och inte göra. Men jag lever inte efter det. Hur dumt låter inte det? Skitdumt! Ju! Men så är det. Hur jag än vrider och vänder på allt, så går det inte att sluta fundera och tänka "Varför?". En sjukt fult ord. Ett jobbigt ord. "Varför", ja ni hör ju. Jag VET att man inte ska fundera och tänka varför när jag VET att jag aldrig kommer att få ett vettigt svar. Man måste helt enkelt leva med det som skett och kanske inte köra ner sig totalt i det förflutna. Men det är svårt. Det är en sak som är säker.

När jag skriver "När ingenting någonsin fungerar i längden" vet jag inte riktigt hur jag ska förklara vad jag menar. Men någonting som tydligen inte fungerar i längden är ju just det jag skriver om "Fundera och grubbla". Det är ett faktum helt enkelt. När man märker att man med tiden slutar fundera och tänka varför så har det antagligen skett någon form av förändring i tillvaron. Det kan väl egentligen vara vad som helst. Skaffat en ny vän? Skaffat ny pojkvän? Gjort slut med en vän/pojkvän? Man har hittat en förändring i sitt liv som är positiv och som gör att man med tiden grubblar mindre, funderar mer sällan. Och ordet "Varför" kanske inte betyder så mycket längre. Eller det kanske inte spelar någon roll om man inte vet. Och det känns som, när det blir en positiv förändring för mig, så följs den av en negativ. Jämt. Det är frustrerande. Och så är man liksom tillbaka på noll igen.

När man glömt bort hur det känns att tycka om någon så mycket, så mycket att man kan strunta i allt och alla, så blir det jobbigt. När man vet att man har kunnat gjort saker annorlunda men samtidigt kommer man ihåg vad konsekvenserna blev om man försökte. När man inte fick göra som man ville, och om man nu gjorde som man ville så blev det sådär jobbigt. Och det där som var jobbigt, det blir liksom jobbigt jämt. Även om det är över. Så finns det där bak i huvudet och kommer fram när det minst passar. Eller minst passar och minst passar. Det passar väl aldrig att få oväntat besök av det förflutna.

Nu vill jag inte ge "deppiga" blogginlägg. Faktiskt. Det är något jag egentligen inte gillar. "Deppbloggar". Men måste väl erkänna att detta inlägg fick en lätt touch av "depp". Men det är inte min mening iallafall. Det är inte det som är själva poängen. Eller poäng, det var väl inte meningen att det skulle finnas någon poäng heller. Utan mening och utan poäng? Struntsamma. Men bra, det mår man iallafall, när man kommer till instikt om hur styrd man varit av alla människor, vänner och personer som på något vis säger att vissa saker är fel och vissa saker är rätt, och man känner att man går sin egen väg och fullkomligt skiter i vad alla tycker och tänker. Vad fan, kan man få göra som man själv vill utan att någon ska stå och säga att det är fel och det är rätt. Nej, om man lever som man vill och inte som man lär, då mår man bra.

So, so you think you can tell Heaven from Hell,
blue skies from pain.
Can you tell a green field from a cold steel rail?
A smile from a veil?
Do you think you can tell?
And did they get you to trade your heroes for ghosts?
Hot ashes for trees?
Hot air for a cool breeze?
Cold comfort for change?
And did you exchange a walk on part in the war for a lead role in a cage?
How I wish, how I wish you were here.
We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year,
Running over the same old ground.
What have you found? The same old fears.
Wish you were here.