småplock från olika mästerverk
"In the year of the famine
When starvation and black death raged across the land
There were many driven by their hunger
To set sail for the Americas
In search of a new life and a new hope
Oh but there were some who couldn't cope
And they spent their life
In search of fool's gold"
Jag blir knäpp. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Det är så bra. Dom är så bra. Det kittlar i kroppen och jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mina känslor för musiken som får mig att må så fruktansvärt bra. Förutom att säga att det är så fruktansvärt bra. Det finns inte en grupp i hela världen som kan få mig på bättre humör. Och då menar jag när som helst, hur som helst. Allal låtar har sin egna lilla mening. Och vissa verser säger mer än dom andra.
"Hes just a boy that his lost his way
Hes a rebel that has fallen down
Hes a fool been blown away
To you and me hes a renegade
Hes a clown that we put down
Hes a man that doesnt fit
Hes a king but not in this town
To you and me hes a renegade
But he is a king when hes on his own
Hes got a bike and thats his throne
And when he rides hes like the wind
To you and me hes a renegade"
Det känns nästan som att ha hittat hem. Allt i musiken stämmer in på den man är. Eller den man har varit och inte längre vill vara. Ganska stort tycker jag.
"It's three o'clock in the morning
And I'm on the streets again
I disobeyed another warning
I should have been in by ten
Now I won't get out until sunday
I'll have to say I stayed with friends
But it's a habit worth forming
If it means to justify the end"
Som när jag ser att det inte finns någon anledning att gå upp på morgonen tillexempel. Så tar jag på en låt, vilken som helst, med denna gudomliga grupp, så finner jag plötsligt väldigt många anledningar att gå upp. Och det är sant. Allt känns mindre jobbigt och jag känner att jag kan klara av vad som helst, typ.
"Outside the window the neon flashes
In the morning light
Down on the sidewalk there's a woman with a problem
But she don't know how to fight
She's destitute and broken down
She softly whispers is there no one around
And no one hears the sound
Her knees give way and hit the ground"
Vila i frid Philip Parris Lynott 20/8-49 - 4/1-86
When starvation and black death raged across the land
There were many driven by their hunger
To set sail for the Americas
In search of a new life and a new hope
Oh but there were some who couldn't cope
And they spent their life
In search of fool's gold"
Jag blir knäpp. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Det är så bra. Dom är så bra. Det kittlar i kroppen och jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mina känslor för musiken som får mig att må så fruktansvärt bra. Förutom att säga att det är så fruktansvärt bra. Det finns inte en grupp i hela världen som kan få mig på bättre humör. Och då menar jag när som helst, hur som helst. Allal låtar har sin egna lilla mening. Och vissa verser säger mer än dom andra.
"Hes just a boy that his lost his way
Hes a rebel that has fallen down
Hes a fool been blown away
To you and me hes a renegade
Hes a clown that we put down
Hes a man that doesnt fit
Hes a king but not in this town
To you and me hes a renegade
But he is a king when hes on his own
Hes got a bike and thats his throne
And when he rides hes like the wind
To you and me hes a renegade"
Det känns nästan som att ha hittat hem. Allt i musiken stämmer in på den man är. Eller den man har varit och inte längre vill vara. Ganska stort tycker jag.
"It's three o'clock in the morning
And I'm on the streets again
I disobeyed another warning
I should have been in by ten
Now I won't get out until sunday
I'll have to say I stayed with friends
But it's a habit worth forming
If it means to justify the end"
Som när jag ser att det inte finns någon anledning att gå upp på morgonen tillexempel. Så tar jag på en låt, vilken som helst, med denna gudomliga grupp, så finner jag plötsligt väldigt många anledningar att gå upp. Och det är sant. Allt känns mindre jobbigt och jag känner att jag kan klara av vad som helst, typ.
"Outside the window the neon flashes
In the morning light
Down on the sidewalk there's a woman with a problem
But she don't know how to fight
She's destitute and broken down
She softly whispers is there no one around
And no one hears the sound
Her knees give way and hit the ground"
Vila i frid Philip Parris Lynott 20/8-49 - 4/1-86
Kommentarer
Trackback
