Yeeeey. Mitt nya ord by the way. Typ, för några dagar sen kände jag mig fruktansvärt rastlös. Det fanns liksom ingenting att göra. Förutom min och Angelicas dagliga promenad. Men sen hände det liksom inte så mycket mer. Förutom att sitta vid datorn, eller till och med TV:n ibland. Tänka sig va. Men nu, nu har jag saker att göra VARJE dag. Jag har tagit fram en almanacka som jag köpte tidigare i sommras. Och så har jag börjat skriva lite saker som jag ska göra i den. Och först var det typ en sak varje vecka. Men nu är det verkligen någonting varje dag. Men det är helt okej. Faktiskt. Nu håller jag mig sysselsatt! Och det är så himla skönt att börja röra på sig efter över ett år av lathet. Herregud. Mer än ett år. Det är ju helt galet. Men jag har iofs varit ute och gått en hel del. Det är ju bra. Oooooh, idag innan jag skulle bege min till the big bay så satt jag och kollade runt lite på sista minuten resor. Och det finns ju hur mycket som helst! Hur billigt som helst! Man kan få en resa till Palma, Spanien, för 599 kr per person, bara flygstol alltså. Men ett hotell hittar man ju lätt. Så, snart kanske vi drar iväg bruuuudar? Vi förtjänar en jävla resa. En jävla semester helt enkelt. Tänk hur vi har slitit i sommar. Tänk att ligga på stranden under en sol som värmer 30 grader.. Och alldeles ljummet vatten man kan flyta runt i. Mmmm! Herregud så skönt det låter. Men samtidigt är jag sjukt sugen på att åka till typ London. Eller varför inte Irland? Ohh, det skulle vara nåt det. Åka till Dublin och krama om Phil Lynotts staty! Yeeeeee, det skulle faktiskt vara det ultimata.

Jo, det här med min och Angelicas dagliga promenad. Jag har börjar fundera på om den verkligen ger nåt. För jag och Angelica kan inte riktigt hantera det här med promenader. Det är väldigt mycket vi inte kan hantera för den delen. Men just våra promenader, det är nåt speciellt med dom. I början går vi i rask takt. Men när vi börjar komma ner mot Lidl och stadsparken är det som om nåt händer. Vi spårar liksom ur (NO SHIT?!) på nåt konstigt sätt. Vi börjar prata om gamla minnen, eller så har vi pratat om någonting som helt har kommit från ämnet och blivit grovt överdrivet. Och i samma veva så går vi liksom lite saktare. Jag stannar i några sekunder, böjer mig dubbelvikt och asgarvar åt nåt roligt som Angelica sagt. Hon säger ofta roliga saker, tycker jag. Fruktansvärt roliga saker. Jag önskar att någon filmade oss med dold kamera. Så att världen får se hur roliga vi faktiskt är tillsammans. Tillexempel idag, när vi var nästan hemma, och urspårningen hade gått så långt att man inte ens kunde kalla det urspårning, det var något mycket värre än så. Vi pratade om när jag red på Idas häst igår. Som var en cowboyhäst med cowboysadel och allt! Så kryddade vi att det var världens mest okontrollbara häst. Men den valde jag såklart. Mallan vet ni, hon kan allt. Och har hon bestämt sig. Ja, då är det bara för alla andra att acceptera. Men jag var tvungen att förklara att jag kunde hantera den i alla fall. Så jag började med att berätta att jag hade haft hund en gång i tiden. Det är ju nästan samma sak. Och min vän Angelica, hon har faktiskt en katt! Och katt och hund, det går att jämföra med galen häst. "Och en gång så var jag på Skansen, och såg dom stora djuren........ Mmmmammut." Och så såg jag björnar. Ja, det gjorde jag minsann. Som klättrade i träd. Och så åt vi våfflor... "Men, har du inte kommit från ämnet nu?" "Nej, eller, va.. var det inte Berätta-Om-Din-Dag-På-Skansen-Stund nu? Nehe okej.. " Haha. Fruktansvärt roligt i ögonblicket! Det går inte att beskriva här i text. Men kul var det. Mm.

Men ett faktum är att när man skrattar så mycket under en timme, så får man faktiskt träningsvärk i magen. Och det måste väl vara ett tecken på att magen har tränat? Ja, vi säger så. Tycker jag.

Det mitt blogginlägg egentligen skulle handla om var Tokio Hotel. Jag tänkte skriva var jag tyckte om dom. Men det får bli imorgon. Det har ju varit ett sånt jävla snack om dom. Så jag satt mig ner idag och lyssnde på dom. Och ja, vad ska man säga. Så bra lät det ju inte. Men mer om det imon. Nu ska jag nog ta och krypa ner i sängen, så vi säger god natt nu.

Förresten, snart är det höst och vinter. Då får man använda kängor, stövlar, mössa, halsduk och jag får ta fram min älskade kappa, jag saknar min kappa.





Älskade Siri. Min andra halva. Du var verkligen det. Jag kan säga att det har aldrig, och då menar jag aldrig, gjort så ont i mig. Aldrig någonsin. Trodde att det skulle gå över, åtminstonde lite. Men nej. Jag vet inte vad som krävs för att jag ska bli lugn. Det är nånting som fattas i mig. Som ett stort svart hål. Jättestort. Jag saknar att se dig på morgonen när jag vaknar, se din svans vifta för att du vill att jag ska gå upp. Hur du ivrigt rusar ut ur mitt rum och ner för trappan så fort jag sätter mig upp i sängen. Hur du sitter och tittar på mig med världens finaste ögon, öga, sista tiden, när du vill ha det jag äter. Hur du suckar och krafsar på min dörr när jag har gått och lagt mig utan dig och hur glad du blir när jag öppnar dörren. Och hur du snabbt som blixten rusar in i mitt rum, hoppar upp i sängen och lägger dig på kuddarna. Och hur du gjorde då jag var inne på toaletten för att göra mig iordning för att gå och lägga mig. Smyger dig upp för trappan, smyger in i mitt rum och lägger dig så att jag asbolut inte får någon som helst plats. Och hur du stänger ögonen och låtsas sova när jag kommer in i rummet. Allt för att jag inte ska börja flytta på dig så att jag också får plats. Ärligt talat så sover jag inte riktigt utan dig i min säng. Jag fungerar inte som jag borde när jag går runt här ensam på dagarna. Du förstog mig och jag förstog dig, det var allt som behövdes. Du var min själsfrände Siri och jag kommer alltid att älska dig.

  



Jag skulle offra mig högra arm om du låg i min säng i natt.