Det är verkligen härligt att vakna innan väckarklockan ringer. Även om det bara är med 5 minuter, som idag, så är det helt underbart. Jag känner då att min kropp har fått vila den tid den behöver, och inte väcks av alarmet. Lovely! Dock hade jag knappt hunnit upp ur sängen innan V ringde och sa att Ida stod utanför mitt fönster och desperat försökte få tag i mig. PANIK fick jag och sprang ner och kollade ut genom fönstret, men, ingen Ida där inte. Jag började tänka efter och ringde istället. Hon ville bara veta om jag gick i skolan eller inte och hade inte stått utanför mitt fönster. Jag vet inte vad du fick för dig V, men jag tycker om dig iallafall.

Jag började dagen med en lång frukost. Pappa jobbar natt så han ligger och sover till klockan 14.00 ungefär. Man måste alltså vara tyst som en mus så att han inte vaknar. Han blir inte arg eller så om han vaknar, men jag vet själv hur det är att bli väckt när man helst av allt vill sova. Min förmiddag kommer bestå av städning av mitt rum. Jag har inte ens packat upp väskan jag hade med mig till Stockholm! Och då kom jag hem för fyra dagar sedan. Jag som alltid säger att jag hatar att bo i en resväska. Men som vanligt lever jag inte som jag lär. Alltid är det så.

Ute regnar det. Jag blir deprimerad. Mer än vad jag redan är. Eller, jag ska inte kalla mig själv för deprimerad, men jag är för trött för att ta tag i saker. Orkar inte, vill inte. Eller jo, jag vill, men jag vet inte vart jag ska börja riktigt. Men denna dag ska jag försöka göra någonting av! Vi får se hur det går. Nu blir det som sagt städning, och musiken ska jag spela på väldigt låg volym (tråkigt...) för att inte väcka Farsan Baloo!

Kusin Jennifer, är hon inte söt så säg!