En sak till innan jag går och lägger mig. Något som stör mig, fruktansvärt mycket, är särskrivningar. Jag säger absolut inte att jag aldrig stavar fel eller skriver i någon sorts perfektion. Och kanske är det jag som är en gammal kärring när jag stör mig på något så, kanske egentligen, oväsentligt? Jag vet inte. Hur som helst, alla dessa särskrivningar som jag ser på Facebook och på diverse bloggar gör mig tokig. Jag hade tyckt att det varit helt okej om det var en 13-årig tjej/kille eller någon med skrivsvårigheter. Då hade det vart väntat och helt okej. Men när 85% av mina vänner på Facebook skriver med särskrivningar i var och varannan mening och stavar fel på dom vanligaste orden, då undrar jag om nåt är fel? Kanske ska jag börja ha lektioner här i min blogg? Det kanske skulle uppskattas då man kan vara anonym. Jag ska börja med några enkla knep man kan använda sig av om man är osäker (om man nu inte är osäker på om man stavar fel men ändå gör det jämt, så hoppas jag att någon snäll själ informerar denne om det) på hur man ska stava ett ord, om det sitter ihop eller inte, eller om det stavas med ett eller två "S" tillexempel. Då kan man prova att säga ordet högt, eller skriva ner det på ett papper. Då brukar man oftast se eller höra om det är fel eller inte.

Jag ska visa några av dom vanligaste särskrivningarna:

"Idag har jag varit hemma hos en vän och ätit kvälls mat, det var jätte gott."

Om du provar att säga ordet "kvällsmat" så hör du ju att det är ett ord, inte två. Så varför skriver du då "kvälls mat"?. Man säger ju "kvällsmat". Man säger inte "kvälls...mat".

Enkelt va?

Och om du nu ska säga till din vän att kvällsmaten var "jätte god", så säger du ju "jättegod". Du säger inte "jätte...god".

Skämt å sido, men irriterande är det. På nåt vis.

Och förresten, "jaså" stavas med ett "s"! INTE TVÅ!

Varma hälsningar / Ordpolisen